Hela denna sida är en annons
Ett allt hårdare klimat med hot, glåpord och trakasserier skrämmer bort unga att döma inom idrotten. Sport- och tv-profilen Patrick Ekwall ryter till mot alla vuxna som inte kan uppföra sig schysst, och som inte förstår vidden av sitt beteende.

Krönika

”Frågan är: Vad gör vi med idioterna?”

Av Patrick Ekwall 13 oktober, 2016

Många unga domare slutar att döma efter en match eller två. De mår dåligt för att det står vuxna idioter och gapar att de är sopor.
Det här måste få ett slut.
Vi är rätt många kompisar i idrottens värld som måste hjälpas åt att stoppa dessa trakasserier – och i stället hjälpa och stötta: idrottens styrka.

Min kompis är din kompis är vår kompis är allas kompis.

Och alla har nästan alltid en sak gemensamt: idrotten. Fotbollen, handbollen, simningen, fäktningen, boxningen, rullstolsrugbyn eller vilken sport du än vill, alla föder vänner för livet.

Det är en av idrottens allra största sociala styrkor och jag älskar den. I den värld vi lever är den egenskapen värd väldigt mycket mer än vinst eller förlust.

Idrottens inre gemenskap – viktigare än någonsin
Jag var 8 år när jag började spela fotboll i ett organiserat lag, någon gång i början på 70-talet. Jag minns inte särskilt mycket av träningar eller matcher, men jag minns nästan varenda ansikte, nästan alla namn.

Vi spelade fotboll tillsammans tills vi var 18-22 år. Sen flög vi alla vidare till andra klubbar, i andra liv, långt från varandra.

Men när vi träffades många år senare i BK Olympics fantastiska initiativ, Reunion Cup, på Lindängens IP i Malmö så var det som om tiden hade stått stilla. Jag hade inte träffat Sotis, Rolle Rugbyhuvud, Sjöberg, Paddan, Bo Bonde, Robban och alla dom andra på 20-25 år men ändå var det som att träffa vänner för livet.

Så stark är idrotten (i just det här fallet fotbollen), den skapar en inre gemenskap och starka band som ingen annanstans i samhället.

I dagens Sverige är det viktigare än någonsin. Vi kan prata och prata om integritetsprojekt och samhällsansvar men ingen integration är så stark och så smärtfritt enkel som den du får genom idrotten.

Du får kompisar. Enkelt. Och naturligt.

Inför EM i somras träffade jag John Guidetti i Humlegårdsparken i Stockholm och vi kom att lira lite boll med ett gäng flyktingkillar från Afghanistan. Det var förstås en stor upplevelse för de här killarna, att en svensk landslagsman tog sig tid.

Men även John Guidetti kände sig varm om hjärtat. För att han sedan länge insett idrottens betydelse. Och vi pratade om kompisar.

John sa: ”Det är i fotbollen jag fått mina kompisar, när jag började i BP som liten knatte eller när jag bodde i Kenya under min ungdom och började spela för ett lag där. Du får något att prata om, sen går du och fikar, sen kanske ni gör något annat och sen har du inte bara en utan flera polare. På kort tid. Överlägset.”

Vuxna som inte fattar vidden av sitt beteende
Från Sverige till Kenya, från Afghanistan till Sverige, från hela världen till en annan, idrotten har inga barriärer.

Den har kompisar. Vi tänker kanske inte så mycket på det, men det är viktigare än vi anar. Och idrotten har – som jag ser det – den i särklass största betydelsen för välfärden i det här landet, fysisk såväl som mental.

Tyvärr har inte alla riktigt förstått det.

Skolan gör sannerligen allt den kan för att minska på barnens rörelse, det är ett ansvar som helt läggs på föreningar och ideellt arbetande, som sliter hårt med små resurser. Det hoppas jag att vi alla kan försöka påverka i rätt riktning.

Frågan är vad vi ska göra med idioterna. De som oftast är vuxna och de har aldrig förstått vidden av sitt beteende.

Fick mejl från förälder: ”Är du blind?”
Min kompis, Texas Johansson, hoppade i våras in och dömde en fotbollsmatch för 9-åriga tjejer.

Efteråt fick han ett mejl från en förälder till barn som deltagit i matchen där denna vuxna människa bland annat undrade om Texas var blind. Föräldern tyckte att Texas hade dömt dåligt, utgår jag från.

Jag har dålig koll på Texas förmåga som domare, men han har spelat ett antal matcher i allsvenskan så jag utgår ändå från att han har så pass bra koll på reglerna att han skulle lösa en sjumannamatch i F9.

Men det är inte det som är grejen. Det är att det ändå finns de som smutskastar någon för hur han eller hon dömt i en match för 9-åringar. Texas är vuxen och han kunde såklart skratta åt det där mejlet.

Men rätt många domare som dömer ungdomsidrott är inte vuxna, de är unga killar/tjejer som vill hjälpa idrotten, som vill engagera sig och hjälpa andra, som kanske vill satsa på en domarkarriär och vara bland kompisar.

Men alldeles för många slutar döma efter en match eller två.

De mår dåligt för att det står vuxna idioter och gapar att de är sopor, de slutar för de tycker inte att det är kul.

Jag har full förståelse för deras beslut.

Men det måste få ett slut.

Glåporden och hoten måste upphöra
Vi är rätt många kompisar i idrottens värld som måste hjälpas åt att stoppa den typen av trakasserier och i stället hjälpa och stötta: idrottens styrka.

Och matcherna/tävlingarna kommer alltid att bli bättre av att ha domare som mår lite bättre. Eller att ha domare överhuvudtaget.

Du behöver inte vara kompis med domaren, men domaren är ändå en kompis i en rätt stor idrottslig familj.

Och visst, idrotten yttrar sig väldigt gärna i ytterligheter. Vinst eller förlust, glädje eller sorg, hopp eller förtvivlan, himmel eller helvete.

Men en kompis är alltid en kompis. Och min kompis är din kompis är vår kompis är allas kompis.

Tack vare eldsjälen, tack vare idrotten.

Tack för din nominering!

Tack för din röst!

Din röst är registrerad. Vinnaren kommer att presenteras på Eldsjälsgalan i mars 2017. Folkspel tackar för din röst och för att du bryr dig om och uppskattar eldsjälarnas insatser.

Du har redan röstat!

Din röst i denna kategori är redan registrerad. Om detta inte stämmer kan det vara så att du delar IP-adress med andra som har röstat. Testa i så fall att rösta från din mobiltelefon eller från en annan dator.